Nu och då...
... allt hänger ihop. Stavpromenerade till Döda Fallet idag och kom att tänka på hur det var på byn för inte så länge sen. I den här vackra lagårn hämtade vi mjölk, hos tant Olga.
När jag var 5-6 år fanns det en affär till vänster om lagårn. Numera är det bostadshus.
Nedanför lägdorna går järnvägen och längst ner finns älven.
I många hus på byn har jag inte varit in sen jag sålde jultidningar eller följde med mamma, pappa och syster till någon som hade TV. Det fanns en tid när det inte ens fanns EN TV i ett hem!
Även om mycket har ändrats så bor det folk i de flesta hus, men inte lika många som förut.
Döda Fallet var en spännande lekplats. Vi cyklade dit flera gånger i veckan.
Det fanns en kiosk uppe vid vägen och där inhandlades 50-öres jordgubbsglass.
Jag minns hur den smakade.
Nere i Döda Fallet var det ofta utländska bilar Ordet turist fanns inte då.
Vi gick nerför den långa, branta trappan över järnvägen. Man visste att man måste se sig för så det inte kom något tåg.
Sen var det fritt fram att gå runt på stenarna. Några vågade klättra där det var farligt...
Jag minns inte att det hände oss något.
PS. vi lekte på sågen också, men det är en annan historia.
Det måste varit speciellt att klättra runt på stenarna på Fallet när "broarna" inte fanns. ..Någon gång har man väl testat att klättra över räcket:P
Det fanns en markerad "vandringsrunda" , rödmålade prickar på stenarna. Men det var roligare att gå utanför den...
Jo, det syns ju några svaga pilar där på stenarna..
Mina bästa minnen kommer från Österede....jag har fortfarande en del av mitt hjärta där.Hade jag fått tag på ett hus att hyra skulle jag nog flytta upp=)
Det är så roligt att läsa det du skriver eftersom jag känner igen allt.
Vad bra att det bor kvar folk i byn fortfarande!
Min far jobbade på såg när jag var barn. Skulle vi gå bort till honom genade vi över det totalt livsfarliga stället där de barkade av stockarna. Det pirrade så härligt i magen av spänningen var gång vi kilade mellan.... :-D
